Hajoo me dagan!

Rekryt Kronqvist sitter på BevKom och ska snart bli intervjuad av lokalradio. Varför har så många tagit civiltjänst i år? För övrigt har det varit en rätt så enkel vecka. Hela tisdagen gick åt till tetsande, stridsparets framryckning vilket betyder att man ålande ska ta sig fram i terrängen med full mundering och dessutom skjuta lite ibland! och nu är jag befriad från tyngre utetjänst till och med fredag. Loma blir det förhoppningsvis på fredag också.

-War Pigs-

Tillbaka till verkligheten och militärtjänstgöringen. Senast klockan 23.59 måste jag vara på plats annars gör jag mig skyldig till militärbrott. Klockan 16.10 åker bussen och sedan väntar omkring 8 trevliga timmar i en svettig buss. Kommer att kännas konstigt att komma tillbaka. Under de första två veckorna hann man nästan glömma bort att det fanns en värld utanför armen. Nu finns det så mycket mer att längta så mycket mer till.
Förra veckan avslutades ju med övernattning. En upplevelse som inte allt för överaskande stärkte gruppandan i både stuga Syväri men också hela andra pluton. Eftersom alla stack iväg åt egna håll direkt efter övernattningen har man ännu inte fått se vad den förstärkta gruppandan betyder i praktiken. Något som ska bli jävligt spännande.
Allt med militären verkar gå som jag tänkt mig. Mycket känns tungt och jävligt samtidigt som jag fått massor med nya vänner och redan känner mig i bättre form.
Men många säger att jag inte sett något ännu. Så vi får väl se vad som händer. Ska försöka rapportera lite oftare inkommande vecka.

Hajoo!

Äntligen på Lomaaa!!!

Hajoo!



Äntligen hemma efter en halv månads kämpande i Dragsvik. Mitt förra inlägg blev både kort och obetydligt, beaktas bör dock att jag satt på soldathemmet för andra gången i mitt liv.
Nu sitter jag i Öja tillsammans med Sanna. Det är söndag och idag skulle jag egentligen ha åkt tillbaka till det gröna helvetet. Många av oss på brigaden har dock HL-dag på måndag. Har ingen aning om vad det är men i praktiken betyder det att jag måste vara tillbaka på brigaden senast 23.59 på måndag kväll. Alltså en extra ledig dag.
Allt känns okej i Dragsvik, kompaniet 1 kust verkar vara lite väl hårt för mig men alla jag bor med är tuffa typer. Alla påstår dock att det är nu det tyngsta börjar. Därför har jag som mål att bli b-kar inkommande vecka. Från fösta kust blir nämligen de dumma utan kondition militär-poliser. En nio månader lång utbildning jag inte har något intresse för. Som b-kar skulle det dock finnas en hel del möjligheter. Annars verkar inte milin vara alls likt sina rykten. Visst ropas det en hel del, men det är ju bara att ta med en nypa salt. Det hemskaste hittills är ålandet. Att åla med full stridsutrustning och stormgevär över en fotbollsplan är det tyngsta jag någonsin gjort. Mina knän och armbågar ser ut som blåbärspaj. Men man ska ju försöka se allt från den ljusa sidan och nu kan jag ju säga att jag har gjort det tyngsta jag någonsin gjort. Dessutom var vi på övernattningsövning i Syndalen torsdag till fredag. Övade på att sätta upp sissitält på 10 minuter osv. Allt på övernattningen var okej utom att veden togslut klockan 3 på natten och fältmaten. Nu är jag i fall hemma och jag har aldrig njutit så mycket av både Sanna och pizza. Imorgon måndag ska jag uträtta lite ärenden i stan för att sedan klockan tio över fyra återvända.
Vi hörs! LOPPU!

Läges rapport

Rekryt Kronqvist skriver lite kort från Soldathemmet i Dragsvik. Allt är okej! Benen är trötta och hjärna också för den delen. Hamnade i första Kustkompaniet, vilket resulterar i trötthet. Håret är ännu mera borta än tidigare, längden jag hade dög ej.
Nu har man börjat komma in i rutinen och allt blir bättre med tiden. Rumskompisarna är tuffa och vädret skit. I morgon blir det skjutbana. Nu när vi börjat få kvällsfritid känns livet lite lättare. Stämningen på soldathemmet är underbart. Nästa helg blir det loma och då ska jag försöka ladda upp lite bilder.

INGENTING ÄR ROLIGT!!!

Hur ska det gå för Joel!?

Nu sticker jag! Håret är så gott som borta och det mesta börjar vara klart. Klockan 05.40 i natt sticker jag. Har ingen aning om hur det här ska gå men den som lever får se. På något sätt känns det ändå som om jag ska ut på mitt livs största äventyr, hittills. Allt packande och allt har varit spännande och buss resan blir säkert mer eller mindre spännande. Hur det blir när jag väl är framme får vi se. Ska försöka ta det hela med en klackspark och se det från den ljusa sidan. Jag ska verkligen anstränga mig för att klara det här.
Om två veckor får vi se hur det har gått. Ifall jag inte får låna någon dator på ort och ställe.
Innan jag går in mot ljuset vill jag bara tillägga att jag nu gjort det möjligt för alla att kommentera. Lämna gärna nått litet spår så vet jag att ni varit här!

Vi ses hörni!

En hårskrönika

Och så var det dags. Klockan 17.00 ryker min frilla, min hårdrocksman, mina lockar, mitt allt.
Jag kommer så väl ihåg när jag började spara håret. Det var när jag började spela trummor, eller också var det precis innan. Jag hade börjat umgås i kretsar där spoilerhåret inte räckte till. Man skulle sitta i soffan, vifta på håret och hålla händerna i luften när musik som Iron Maiden, Saxon och Manowar strömmade ur högtalarna. Kommer ihåg hur jag såg upp till Steffu och Kankkonen, som sedan länge hade axellångt hår. Det såg så ofattbart tufft ut. Själv hade jag ju vid den här tiden vad man närmast kan jämföra med Beatles längd på håret, på den tiden visste jag ju inget om Beatles och skämdes därför fruktansvärt. Mycket väl kommer jag ändå ihåg att Steffu var stolt över mig. Alla som sparade håret skulle framlyftas och stöttas, även om man såg ut som en popmusiker från tidigt 60-tal.
Hästsvansen var en viktig milstolpe. Det var ju i början ingen hästvans att tala om, utan bara det att allt hår gick att få ihop i en tofs. Det var hur som helst viktigt. Då kunde man officiellt räkna sig som Långhårig. Kommer ihåg hur jag och Sörkken, som började spara hår ungefär samtidigt, frågade varandra "Får du i hästsvans ännu?". När man väl fick håret i den där pytte lilla hästsvansen kändes det rätt löjligt. Att ha håret som en flicka, folk stirrade mer än nödvändigt. Nu på senare år, då jag inte längre bryr mig om någon stirrar och får håret i hästsvans hur lätt som helst, har jag sällan håret uppe. Konstigt... Det som kändes så viktigt.
Något jag också kommer ihåg är när håret skulle toppas första gången. Något jag tyckte var en alldeles sjuk idé. När man precis börjat närma sig hästsvansen. Det var allas vår Chobb som skötte hår klippningen på den tiden. Det var nervöst, tror aldrig Chobb har blivit, eller kommer bli, så väl informerad om hur lite hon fick gå lös på. När jag ser tillbaka på det idag inser jag ju att det antagligen inte skulle ha tagit fyra år att odla håret, bara jag hade vågat toppa oftare.
Många minnen sitter i håret. Sannas och mitt förhållande kan mätas i mitt hår. Jag var precis inne i den där Beatles tiden då vi började träffas. Och alla spelningar jag har suttit bakom trummorna och viftat på den kära kalufsen. Alla kommentarer man har fått tackvare håret. Dom klassiska; "Ska int du böri klipp de snart?" och "Vems flicko e tu tå?".
Det får vara hur det vill med minnena och håret, ikväll är det väck. Även om jag kommer att sakna mitt hårsvall så känns det på något sätt bra. Jag ska börja något nytt och då kan lika gärna håret bli nytt också. Dessutom filtrerar ju militären bort oäktingarna. De som sparar håret igen efter militären. De är dom äkta rockarna. För som vi alla vet, så sitter ju rocken i locken!

//Nån hårig fan//

4 Dagar kvar

Självklart börjar vintern nu när jag är på väg in i milin. Flera minusgrader, blåsigt och kallt som i en jävla isbjörnsröv. Än så länge verkar det inte vara allt för vintrigt nere i söder. Men ni ska få se! När Joel flyttar söderut blir det kallt som fan där också.
Militären är som ett praobesök i helvetet. Alla nittonåriga Finländska pojkar måste göra att besök i helvetet. På tal om prao och högstadiet känns militären rätt mycket som högstadiet. Lärarna försökte uppfostra en och allt man lärde sig var meningslöst. Men i högstadiet träffade man ju många av sina framtida vänner. Vilket jag säkert kommer att göra i milin också. Dessutom är ju detta ett ypperligt tillfälle att komma i form lite grann.
Ikväll ska vi ha möte med Öja rekryterna, med andra ord ska vi till Kokkola på en öl och diskutera kring inkommande måndag.
Militären blir ju ett ställe att tänka på. Kanske blir jag helt på det klara med vad jag ska hitta på till hösten. Eller också inte.
Ska fixa körkortet den här veckan. Andra skedet har jag ju gjort klart för länge sen. Men intyget har jag slarvat bort. Nu börjar det bli knapert med tid och därför ringde jag Nisse idag. Han ska ge mig ett nytt intyg som jag kan lämna in till polisen så fort som möjligt. Undrar om polisen kan skicka mitt nya kort till Dragsvik? Äh! Får bli ett senare problem, huvudsaken är trotts allt att jag har lämnat in intyget.

Va e väl en kväll i Jakobstad

Igår hade jag en bra dag. Jag och Sanna hälsade på i Jakobstad. Vi gick på bio och såg Australia, en helt okej film som ni gott kan gå och se. Efter filmen träffade vi Samo, Samuel Koski som gick på vår klass i yrkesskolan men som flyttade till Sverige. Han har varit i Finland sedan 19 december. Vi träffades hos familjen Konttinens där vi tittde på teve och pratade.
Kring klockan halv elva hämtade vi mat från centrum och kring klockan tolv åkte vi hem. Ursprugligen hade vi tänkt hämta mat från Subway, underbara smörgåsar. Smörgåsbutiken hade stängt, liksom alla andra ställen i hela Jakobstad. Vi blev alltså tvugna att besöka Herr Göran.
Korv-Görans förstör matkulturen i Jakobstad, de har monopol de sena kvällarna och därför kan deras priser vara så hutlöst höga. Portionera är stora, till och med för stora. En halv portion är inte hälften av en hel, varken till priset eller storleken. Vilket jag tycker är dumt! Vid Korv-Görans finns inget för den småhungrige. Visst är maten alldeles okej, men så bra som alla i Österbotten tror är den inte.

En gåva i toner!

Till att börja med vill jag bara meddela att det blev Philips spelaren jag pratade om igår. Ser ut som om det var ett mycket lyckat köp. Visserligen har den redan dött en gång. Allt bara stannade och det fanns inget jag kunde göra. Förrän jag hittade en liten knapp med texten reset Ett tryck på denna knapp och allt ordnade sig.
Nu ska jag skriva lite om musik. Jag är väldigt periodisk när det kommer till musik. Humöret och annat spelar stor roll när jag väljer dagens soundtrack.
Ett band och en låt jag är väldigt insnöad på just nu är Mangoo-Only Silver. Mangoo är ett band från Åbo som spelar Stonerrock. Största delen av bandet kommer från Jakobstad och de har precis fått skivkontrakt. Deras debutalbum släpps inom kort och är något att hålla ögonen öppna för. Bandets sångare Pickles har en underbar stonerröst. Ett krystat och perfekt sound. Dessutom är dehär killarna experter på refränger. Som en god vän och basist till mig skulle ha sagt. "He tryck i e". myspace.com/mangoomusic
När jag pratar om musik går jag alltid på något sätt via Hellacopters. Om det inte vore för Coptrarna, och Sanna, skulle mitt musikintresse ha stannat vid Iron Maiden, Kiss, Ozzy, Black Sabbath, Zeppelin osv. Hellacopters visade mig grunden till rockmusiken och sen olika stigar man kan ta. Nu blev det kanske lite väl sentimentalt men vad jag ville komma till var Tramp. Robert Erikssons, tidigare trummis i Hellacopters, nya band. Vissa låtar påminner mig om 60-talet, medan andra drar mina tankebanor mot punken. Hur som haver är det en underbar mix av musikstilar. Plus att soundet rockar röv. Hittills och vad jag vet finns Tramp endast på Myspace.com/tramptramp
Nu övergår vi till ett lite mer känt band. Ett av dessa är Entombed, Hellacopters frontman Nicke Andersson spelade trummor i detta tidiga Death Metalband. Ännu en gång har Hellacopters visat mig något nytt. Länge har jag undrat varför jag inte gillat metal så som andra gjort det. När jag och mina kompisar började utveckla egen musiksmak, alltså efter Maiden och Ozzy, gick jag till garagerocken och de till metal. In Flames och liknande, teknisk metal. Själv föll jag aldrig för detta. Nu har jag fattat varför, soundet är fel. Varför ska extrem musik spelas perfekt och låta perfekt, den är ju inte perfekt i sig. Jag tycker att soundet ska vara rått och avskalat. Syntmusik och Eric Claptons solokarriär kan vara polerad. Resten ska låta naturligt. Naturligt för extrem metal är extremt sound. Entombed-Wolverine Blues är en underbar skiva.

To be continue

Tror jag ska ta och skaffa mig...

Mestadels av tiden nu går åt att fundera på milin. Vad som ska hända, hur jag ska uppföra mig osv. Nu har jag börjat fundera på att köpa en ny mp3-spelare. På min gamla Creative zen nano plus får jag bara plats med en ljudbok och inte mer. Den rymmer nämligen bara en giga. Kommer jag att klara mig med detta? Visst är jag medveten om att jag inte kommer at hinna lyssna genom en giga på en vecka men man vill ju ha lite omväxling också. Nu har jag börjat fundera på en Philips som rymmer fyra giga. Då skulle jag få plats med flera ljudböcker plus en massa musik. Dessutom har Philipsspelaren skärm och därför är det mycket lättare att hålla reda på mappar i den.
Många tycker nu säkert att jag är konstig som funderar på något annat än Ipod. Men för att göra det enkelt måste jag säga att jag inte stöder Ipod alls. För att få något gjort på den måste man ha Itunes på dator, inga problem med det eftersom jag har Itunes. Förutom Itunesproblemet måste man dessutom betala sjuka summor för denna lilla spelare. Visst är den apple och måste därför vara jätte bra, ändå känns det fel att betala upp till hundra euro mer bara för att det är en Ipod. För att ta fram ytterligare ett problem med Ipod så vill jag framhålla att man inte kan använda Ipod till usb-minne. Om jag har en fyra gigas mp3-spelare i fickan och behöver flytta en fyra gigas film, en väldigt stor film by the way, så vill jag kunna sätta in skiten på spelaren. Vilket är totalt omöjligt med Ipod. Ja! Jag har provat.
Därför funderar jag starkt på Philips eller Creative. Philips verkar ge mest utrymme för pengarna, ifall man inte räknar med Claes Ohlssons pirkkaspelare och det tror jag inte att jag vågar göra, medan jag har mycket goda erfarenheter av Creative.
Detta kräver mer undersökning. Idag tror jag att jag ska byta en av brödrostarna jag fick till julklapp och sedan är jag ett steg närmare en ny spelare.
Fan vilka funderingar kring mp3-spelare?! Jag som inte ens stöder mp3. Utan tvekan måste man ju ändå säga att det skulle vara jävligt tungt att släpa med sig vinylen överallt.

Nytt hår!

Så har vi ännu en gång ett nytt år på gång. Nyårsfirandet blev ingen direkt hit igårkväll. Varken jag eller Sanna kände oss speciellt festliga. Vi tillbringade början av kvällen vid Framnäs, där vi åt och träffade folk. Kring klockan tio begav vi oss hem, eftersom en vecka av hostigt hemmaliggande inte gjort oss till några partyprinsar eller prinsessor. Hemma hos oss satt vi framför teven tillsammans med storebror. Drack lite öl och tittade på Notting Hill. När klockan slog tolv brände vi av en raket och skålade i lite champagne.
Nu har vi ett nytt år här. 2009 kommer att bli något nytt för mig och det känns som om jag väntat på det här ända sedan i våras. Började det nya året med att läsa guiden för rekryter jag fått på posten för några veckor sedan. Snart blir det till att klippa håret också och visst känns det vemodigt. Men samtidigt känner jag det som en start på något nytt. Jag ska verkligen försöka 2009 jag ska bli något, jag ska bort från Öja. Då menar jag inte bara under militären utan hösten 2009 också.
Okej! Det här var stora ord. Vi får se vad som händer blir ju skoj att läsa det här om ett år.

Gott nytt år!!!