En hårskrönika

Och så var det dags. Klockan 17.00 ryker min frilla, min hårdrocksman, mina lockar, mitt allt.
Jag kommer så väl ihåg när jag började spara håret. Det var när jag började spela trummor, eller också var det precis innan. Jag hade börjat umgås i kretsar där spoilerhåret inte räckte till. Man skulle sitta i soffan, vifta på håret och hålla händerna i luften när musik som Iron Maiden, Saxon och Manowar strömmade ur högtalarna. Kommer ihåg hur jag såg upp till Steffu och Kankkonen, som sedan länge hade axellångt hår. Det såg så ofattbart tufft ut. Själv hade jag ju vid den här tiden vad man närmast kan jämföra med Beatles längd på håret, på den tiden visste jag ju inget om Beatles och skämdes därför fruktansvärt. Mycket väl kommer jag ändå ihåg att Steffu var stolt över mig. Alla som sparade håret skulle framlyftas och stöttas, även om man såg ut som en popmusiker från tidigt 60-tal.
Hästsvansen var en viktig milstolpe. Det var ju i början ingen hästvans att tala om, utan bara det att allt hår gick att få ihop i en tofs. Det var hur som helst viktigt. Då kunde man officiellt räkna sig som Långhårig. Kommer ihåg hur jag och Sörkken, som började spara hår ungefär samtidigt, frågade varandra "Får du i hästsvans ännu?". När man väl fick håret i den där pytte lilla hästsvansen kändes det rätt löjligt. Att ha håret som en flicka, folk stirrade mer än nödvändigt. Nu på senare år, då jag inte längre bryr mig om någon stirrar och får håret i hästsvans hur lätt som helst, har jag sällan håret uppe. Konstigt... Det som kändes så viktigt.
Något jag också kommer ihåg är när håret skulle toppas första gången. Något jag tyckte var en alldeles sjuk idé. När man precis börjat närma sig hästsvansen. Det var allas vår Chobb som skötte hår klippningen på den tiden. Det var nervöst, tror aldrig Chobb har blivit, eller kommer bli, så väl informerad om hur lite hon fick gå lös på. När jag ser tillbaka på det idag inser jag ju att det antagligen inte skulle ha tagit fyra år att odla håret, bara jag hade vågat toppa oftare.
Många minnen sitter i håret. Sannas och mitt förhållande kan mätas i mitt hår. Jag var precis inne i den där Beatles tiden då vi började träffas. Och alla spelningar jag har suttit bakom trummorna och viftat på den kära kalufsen. Alla kommentarer man har fått tackvare håret. Dom klassiska; "Ska int du böri klipp de snart?" och "Vems flicko e tu tå?".
Det får vara hur det vill med minnena och håret, ikväll är det väck. Även om jag kommer att sakna mitt hårsvall så känns det på något sätt bra. Jag ska börja något nytt och då kan lika gärna håret bli nytt också. Dessutom filtrerar ju militären bort oäktingarna. De som sparar håret igen efter militären. De är dom äkta rockarna. För som vi alla vet, så sitter ju rocken i locken!

//Nån hårig fan//