Sunday Blues

Jahas?! Idag var det måndag då. Helgen gick ju, även om jag inte trodde det var möjligt, ännu fortare än vad jag tänkt. Klockan fyra blir det alltså till att säga adjö till verkligheten igen. För att än en gång stega in i gurksalladssamhället Nylands Brigad.
Frisk är jag inte alls ännu. Känns som om jag svalt en rulle sandpapper som sen lagt sig på tvären nere i halsen. Hostan och febern har lugnat sig något men något soldat känner jag mig definitivt inte som. Direkt på tisdag står det övernattning på programmet, antar att vi ska öva inför grundlägret som går av stapeln om någon vecka. Jägare Kronqvist lovar i alla fall att han i alla fall inte tänker delta i någon övernattning. Det blir att ta till den underbara sjukanmälningen, än en gång.
Skulle önska att grundperioden skulle vara över nu. Då får jag reda på vad fan jag ska ha för uppgift, förhoppningsvis får jag börja komma hem lite mer regelbundet plus att tillvaron på stället ska bli mycket behagligare har jag hört. Det börjar vara jävligt länge sen jag träffade folk. Även om det inte känns så. Alla, tre :), permissioner jag varit på hittills har jag spenderat med Sanna. Och det känns inte det minsta konstigt. Dessutom är jag ju sjuk nu...
Musik har jag hunnit väldigt lite med. Spelade trummor första gången på en månad i tisdags. Jammade med några från mitt kompani. Inget häftigt men det var ju något i alla fall. Nu vet jag i alla fall att musikrummet är finemang. Bara jag blir frisk så ska vi jamma med Mikki, gitarrist i Lotus, och någon basist han kände på brigaden. Skulle va skoj!

Men men, nu ska jag tillreda lite makaroner. Känns konstigt att laga mat, känns ännu konstigare att äta när man vill!

Jägare Kronqvist informerar

Så var man äntligen hemma på plattlandet. Efter två veckor i Nyland känns det skönt att få stå på österbottniskmark igen. Blev sjukskriven och intagen på hälsostationen i onsdags. Har haft feber och hosta som värsta blådåren. Slappt var det ju utan tvekan men samtidigt jävligt tråkigt och ensamt. I lördags hade vi faned så jag proppade i mig burana till bristningsgränsen och kände mig i okej form att återinta nylandsbrigad. Först ville inte sjuksköterskorna släppa iväg mig men när jag gick med på att inte gå med i paraden löste det sig. Så de senaste 5 veckorna av taktmarsch var ju rätt så onödiga. Dock kunde jag inte bry mig mindre. Nu är jag hemma och får ligga i sängen och krya på mig tillsammans med sanna. I och för sig är det ju bara att hoppa på bussen igen i morgon... men lite är ju bättre än inget!

ajöken