Måndag i dödens tecken

Ända sen dess att jag kom hit till Stockholm har jag försökt ge mig mer och mer in på musikstilen som aldrig riktigt tilltalat mig, Death Metal.

Visst, jag har lyssnat lite på Entombeds vilda death n' roll harvande och på Death Breath. Men jag har aldrig riktigt gått igång på extrem musik. Främst har det berott på att jag inte riktigt vetat vad jag ska leta efter.

Dagens melodiska skit som många kallar extrem metal har jag ingen förståelse för. För att citera Nicke Andersson från Death Breath och tidigare också Entombed;

"När jag började lyssna på extrem metal var det viktigt att det gick snabbt och lät rått. Det gör inte det som kallas för death metal i dag. Jag har absolut ingen förståelse för varför man ska blanda in syntar och annan skit. Det ska låta primitivt helt enkelt"

Idag har jag av min handledare på Black Sheep fått låna en mix som Nicke Andersson gjort åt Robban Eriksson. The Death Metal Gospel According To Nicke Andersson är fylld med riktig Döds Metal. Nu har jag fattat vad det hela går ut på. Och receptet är band som Autopsy, Death, Repulsion, Venom osv. och inget är daterat nyare än 1991. Här är det riktigt mangel som gäller och syntarna hålls på rejält avstånd. Ljudkvaliteten påminner mig om vårt pannrum hemma i Öja och enligt mig är det just så extrem metal ska låta. Ska det vara rått så ska det vara rått!

lite nytt

Så har jag bara tre veckor kvar av min Stockholms-praktik. Tiden har fullkomligt rymt mig ur händerna. Att komma till rätta i Stockholm tog cirka två dagar, efter dess har det bara gått snabbare och snabbare.

Just nu sitter jag vaken klockan 10 på en söndag. Har inga andra planer för dagen än att jag ska ta mig till någon butik och köpa falukorv och sedan steka den och äta den tillsammans med lite pulvermos. Vad gör jag då uppe? Klockan kvart före fem i morse steg jag och Sanna upp och traskade tillsammans iväg till hamnen. Sanna åkte hem efter sin korta men intensiva vistelse hos mig. I onsdags på kvällen hämtade jag henne. Torsdag, fredag och lördag gick åt stadsvandringar. Dessutom hann vi träffa Black Sheep-folk och på fredagkväll se Dungen.

Som sagt är det bara tre veckor kvar nu. Hittills har tiden här varit alldeles oförglömlig. Jag har gått på konserter jag annars skulle ha suttit hemma och längtat efter. Jag har träffat massor med nya människor och lärt mig mycket om ny musik.

Att åka hem kommer att kännas konstigt. Jag trodde två månader skulle vara en mycket längre tid än vad det känns som. Jag har ju kommit så bra in i både staden och bland människor här. Samtidigt saknar jag ju Finland och alla vänner också. Så det kommer nog att bli med ett lite delat sinne jag åker hem.

En sak är dock klar och det är att trummorna ska dammas av då jag kommer hem. Så inspirerad som jag blivit här har jag inte blivit någonstans tidigare. Jag lyssnar på all musik här. Djupt ond death metal, smutsig garage rock, underbar 60-tals flum osv.

tack för mig!